Läs Linas berättelse
Mitt namn är Lina Persson. Jag är 32 år gammal och så länge jag kan minnas har jag tagit på mig ett ansvar, en skam och framförallt en skuld, men inte förstått varför.
Jag har en syster med bipolär sjukdom och flera andra personer i min direkta närhet som lider av psykisk ohälsa, missbruk eller har funktionsvariationer. Jag är alltså anhörig på flera olika plan och det som dessa relationer har gemensamt är att vi aldrig någonsin pratat om det. Det känns som att det har funnits en inneboende övertygelse om att vi skyddar varandra genom att stänga inne det som gör ont, det som vi skäms för och känner skuld och skam kring.
Om jag fick önska mig en sak från min barndom så är det att någon hade pratat med mig om vad som pågick. Att någon till exempel hade berättat för mig att min syster var sjuk och sagt: det är inte ditt fel. Det är inte ditt ansvar. Det är okej att vara ledsen, att vara arg och att ställa krav, trots att det finns någon som är sjuk Att någon hade gett mig och allt som var jag den plats jag behövde. Men så blev det inte. Kanske var det därför jag valde att ägna mitt examensarbete åt anhörigskap. Kanske trodde jag att allt skulle ändras och vi skulle börja prata i och med min föreställning.
Men det blev inte så. Vid premiären satt hela min familj i publiken för att för första gången ta del av min berättelse om att växa upp med en syster som är sjuk. Men inte ens efter det började vi prata. Däremot var det många av de andra som såg föreställningen som kom fram eller hörde av sig efteråt och delade med sig av sina historier och sitt anhörigskap. Något jag inte alls var beredd på. Långsamt började det gå upp för mig att detta inte var något jag var ensam om att uppleva, det verkade snarare som att det varen allmängiltig sak, att inte prata om det som skaver och gör ont.
Nånstans då väcktes tanken om att nå ut med föreställningen, att genom kultur nästla sig in i smärtan och väcka tankar hos de som förtränger för att överleva. Jag tror inte det är bra att förtränga. Jag har på nära håll sett hur det då kan ta sig uttryck på andra sätt, till exempel i missbruk. Jag tror istället på att prata och att genom samtal förändra och bryta den tystnadskultur som många lever i idag.
Vi måste börja prata med varandra och vi måste lyfta den skuld som ligger som tunga ok på våra axlar. Jag är övertygad om att den skulden sakta men säkert smulas sönder av samtalet och jag ser #vägraskuld som en start. Som en första sten som kommer att ge ringar på vattnet. Som början på förändring.”
